När jag kom till staden Almar hade jag rest länge under en stekhet sol. Jag gick in genom en klippskreva för att finna svalka och kanske en källa, sådan som det ofta finns på liknande ställen, men ju längre jag begav mig in i grottan desto djupare verkade den vara. Aldrig tycktes det mig som om den skulle ta slut. Till sist var ljuset från öppningen endast en liten stjärna i fjärran och jag befann mig i mörkret. Då såg jag en likadan prick framför mig och jag fortsatte mot den.
Till slut kom jag ut i en dal omgiven av berg och där vilade en stad på dess botten. Jag vandrade ner och kom fram till en vindbrygga med två vakter. När jag närmade mig böjde de på sina huvuden och sa: "Välkommen ädle narr." Jag blev bestört och vred, men angrep dem inte, eftersom de var synnerligen väl rustade.
Följande kan jag berätta om Almar. Det är en vidsträckt stad med hus i många våningar. Man kan gå på gator i dagar utan att för den skull någonsin komma tillbaka till samma plats. Jag irrade också länge efter ett värdshus innan jag kom till ett välförsett marknadstorg. Där såg jag de mest besynnerliga saker. I ett gathörn satt en konung i purpurmantel med hermelinfoder. Jag föll på knä framför honom och erbjöd mig att hjälpa honom upp, eftersom jag antog att han trillat. Likväl stod jag där förvånad när jag insåg att ingen annan tog notis om honom och att han endast sträckte fram en hand och bad om några kopparmynt. Jag gav honom vad jag hade, det syntes mig en liten gåva till en kung, men han kravlade fram till mina fötter och kysste dem och försäkrade mig om att jag var den mest givmilde herre han någonsin träffat.
Efter att ha skaffat mig mat och dryck bestämde jag mig för att söka upp stadens borgmästare eftersom jag ville höra mig för om han hade användning för en lärd som jag i staden. Jag tog mig till det största huset och frågade efter borgmästaren. En man med hosor på huvudet och hätta runt höften förde mig till en enorm sal. Där fanns en tron och i den satt en tiggare. Jag gick fram till honom och la fram mitt ärende och han skrattade och sa: "Bravo, en narr, förträffligt. Roa oss," på det att han menade att jag skulle framföra någon slags vits eller ett burleskt spel. Jag visste inte annat råd än att läsa en vers, vilket jag också gjorde. Det var en allvarsam historia om två älskande som fick lida en kvalfull död för sin kärlek, men narren på tronen föll ner på golvet och vred sig så i skrattkramper att han inte kunde resa sig upp. "Du är anställd," skrek han. "Ge narren bröd och vatten så att han blir nöjd."
Det visade sig att min måltid skulle bestå av allt annat än bröd och vatten, istället var det helstekta svin, fasan och ljuvligaste gräddsåser som serverades mig. Till detta, omåttliga mängder vin, framburet av mörka kvinnor i svala skynken. Jag fick därefter sova i en kammare större än jag någonsin skådat, tillsammans med än vackrare jungfrur.
Varje dag blev jag kallad till tiggaren och fick läsa en vers för honom och det föll sig så att jag blev staden Almars hovnarr. Jag lärde snart att mycket var upp och ned i Almar: hösten kom om våren och vintern om sommaren. Trots detta var det en behaglig plats och jag stannade där länge.
Av Anders Linnard