Det var när jag vandrade i öknen som jag först träffade Bartholome. Han stod och tömde sina skor på sand och skrattade rakt ut luften. Jag frågade honom vad han skrattade åt och han sa att det var åt han var en rik man. "Du ser inte rik ut," sa jag. Han skakade på huvudet och såg misstänksamt på mig. "Jag har ju skorna fulla med guld. Jag har hällt ut allt det här ur min sko." Så pekade han med en knotig hand för att visa att allt man kunde se var hans. Jag visade barmhärtighet med honom och delade min vattenlägel. I sin tur visade han mig till en oas. Vi hade vandrat i många dygn och var mycket trötta. Först trodde jag att det var en hägring. Höga torn reste sig ur öknen och fåglar cirklade ovanför våra huvuden. Det var staden Lema, öknens pärla.
I Lema finns endast kvinnor. Staden är byggd på en sjö som ligger i en utbredd oas. Husen stöttas upp av pelare som går ner i vattnet. Hela staden är vitmålad med blå tak. På det viset försvårar det för ensamma män att hitta dit. Kvinnor, sägs det, har inga svårigheter att finna vägen. Bartholome som alltid verkar hitta överallt tog mig med till drottningen Christine, för att förklara för henne vår angelägna vistelse. Jag var ju resande i tjänst för att kartlägga världens alla platser. Vägen upp till drottningens palats var en fantastisk syn. Den kantades av glaspelare, stöpta i ökenhettan. Kristaller med ansikten från de som gått vilse blickade ut över en stad vackrare än någon annan. Lema är en grönskande skönhet. Blommor och träd letar sig hela tiden fram ur språng och hål, deras rötter hänger ned genom golven så att de suger i sig sjövattnet därunder. Överallt finns statyer av älskande som hänger sig åt köttet. Jag blev yr av synd och skam när jag gick där, men Bartholome njöt. "Det här är min stad," skrek han så att det ekade mellan väggarna och jag tänkte att han nog kunde få oss hängda om han inte tog sig i kragen.
Drottningen tog emot oss i en sal som var formad som en stjärna och jag bugade inför henne såsom jag bugar inför alla av högre börd, när de förväntar sig det. Men Bartholome gick rakt fram till henne och tog hennes hand. "Du får bli min," sa han med en självsäker min. "Här har vi ingen användning för män," sa drottningen. Bartholome stod som förstenad. Något sådant hade han aldrig hört. "Det talas så mycket om kärlek, men här finns alla de av oss som lyssnade till mäns ord och som trodde på deras kluvna tungor. Nu lever vi ifred och tar endast emot sådana som männen bespottat och förkastat." Jag lyssnade noggrant, för det tycktes mig som om biskopen hemma inte skulle bli glad att höra något sådant. "Nunna! Det kan aldrig vara rätt," ropade Bartholome. "Mitt kött brinner ju och har en eld som behöver släckas. Har inte ni också sådana eldar?" Drottningen nickade. Så tog hon oss med till ett avsides rum och visade oss hur sådana eldar släcktes helt utan män och jag såg att det var en svår synd. "Detta är fel," hävdade jag och Bartholome nickade. "Jaså, är det mer fel än mäns smicker och löften om evig lycka?" Det hävdade vi bestämt att det var och jag vågade mig också på att åberopa kyrkan i detta läge. "Här förrättar vi själva mässa." Bartholome hurrade, för det hade slagit honom att sådant nog var bra ändå. Prästerskapet hade han ingenting för, sedan de hudflängt honom för att horeri. "Och vi bygger hus och vägar och har vårt eget domstolsväsende." Jag visste inte vad jag skulle säga utan frågade istället vilka brott männen begått varpå de lämnat dem bakom sig. Då framträdde för mig sex kvinnor i långa särkar. De kallade sig: Svek, Lögn, Förtal, Lust, Våld och Klander och de berättade om männens synder. Det tog sju dagar och sju nätter innan redogörelsen var klar och efteråt var vi tröttare än när vi gått genom öknen. Först därefter blev vi försedda med vatten och mat.
Bartholome var inte förtjust i Lema och han ville strax att vi skulle lämna staden, vilket vi också gjorde. Men jag minns den än som en hägring, för Lema är så skapt att den snabbt glöms bort av de som inte har tillträde dit och man kommer aldrig riktigt ihåg hur den såg ut. I allt övrigt är den som ett nunnekloster.
Av Anders Linnard