När man kommer till staden Mirno så försvinner ens seende. Man förlorar sig i varje sekund som rusar förbi och tiden går så hastigt att solen knappt hinner slockna innan den tänds på nytt. I Mirno gick jag till trädgårdarna, som är de mest utsökta i skapelsen. Där fann jag vattenbassänger med badande kvinnor som tvagade varandra. Jag fylldes av begär och gömde mig bland rosenbuskarna för att inte bli upptäckt. Medan jag satt där, utan att för ens ett ögonblick sluta ögonen insåg jag att jag var fast; fången bland vassa törnen och utsökta rosor. Jag ropade till kvinnorna om hjälp men de hörde mig inte. Tre dagar satt jag så, dömd till evighets plåga, för hur jag än rörde mig skar taggarna in i mitt kött. Runt mig låg benen från tidigare besökare, nu vita och nötta. I tre dagar till ägnade jag mig åt att av ett lårben snida mig en flöjt. När den var färdig blåste jag endast en ton, men tusen strömmade ur dess ände. Den ljuvligaste kör om längtan som någonsin hörts. Det var de förlorade männens själar som sjöng. Jag trodde att kvinnorna skulle höra, men istället för att locka dem till mig löste musiken rosornas grepp och jag fann mig fri att lämna baden.
Jag gick till fursten för att påpeka farligheten med damerna och rosorna, men han stod ingenstans att finna. Pelargång efter pelargång vandrade jag i och letade efter hans kammare. Och medan jag gick märkte jag att mina ben blev krumma. Mitt hår och skägg så långt att jag snubblade på det och mina naglar rispade marken där jag gick. Jag skuggade med handen för att se var solen stod, men den for förbi så fort att den mest liknade en överväldigande stjärnas blinkande.
Min tid var kommen så mycket fortare än jag väntat och jag kunde känna mina hjärtslag sakta upp. Först tänkte jag att jag med mina sista krafter skulle falla på knä och be om min själs förlåtelse, men istället föll jag i gråt. Jag önskade att jag stannat vid badet och aldrig lämnat de sköna damerna. Deras kroppar som var ständigt unga. Och i min eviga synd begav jag mig tillbaka. Jag följde mina naglars repor i stengolvet, dom förövrigt var förgyllt med snäckor från havet. Tiden vandrade allt fortare och mina ögon svek mig till slut, jag kunde inte längre se de smala strecken från min naglar. Då hörde jag på avstånd ljudet från min flöjt. Själarnas sång som dröjde sig kvar i luftens dallring. Så länge jag kunde följde jag ljudet, men min kropp var alltför svag. Med ett sista andetag ropade jag till kvinnorna att komma till min undsättning, sedan föll jag ihop.
Unga händer och kroppar lyfte upp mig och bar mig genom det mörker som var min ålderdoms höst och jag visste ej vart de förde mig förrän vatten omslöt min kropp. Mina kläder togs utav mig, de var endast trasor, och händer smörjde mig med vatten som var som livgivande olja. Snart återkom syn och hörsel och min ungdoms fasthet.
Senare fick jag veta att det fanns ett bad för män också och att där vandrade många av de stora, såsom Aristoteles och Platon och att man med dem kunde dryfta alla de frågor man hade. Men jag stannade bland kvinnorna och vad jag förstod gjorde jag däri rätt, eftersom männens bad var fullt med gräl och kval.
När jag tillslut lämnade mina vackra damer var det endast för att inse att utanför murarna hade det knappt gått en minut. Så blind är man för tiden i den stad som kallas Mirno.
Av Anders Linnard