Den stad jag kom till sedan bar inget namn alls. Det enda ljud som kunde fånga dess väsen var vinden som svepte över fält bortom solens värme. Det är en stad med murar av aska och torn som försvinner vid det lättaste andetag. Jag vandrade genom gator med hängen av svepningar och de jag mötte såg in i mina ögon med blickar som verkade önska något av mig som jag inte ville ge. Bartholome var tyst för första gången sedan vi mötts.
Vi klev in i ett hus där en man låg, hans armar var tunna streck mot sängen där han låg. Skägget såg ut att rinna ut över hans bröst och ner på bädden. Ansiktets kött hängde slappt med benen och ögonen var grumliga och ögonvitan gulnad. Du kan få min plats rosslade han fram med ett andetag som kunde ha varit hans sista, men jag ville inte byta. "Det gör ingenting, en dag ligger du här ändå," fortsatte han.
Bartholome och jag gick ut ur stugan, förbi hans döttrar som stod längs med väggen och en av dem la en hand på min axel. Sedan böjde hon sig fram och viskade i mitt öra något som var för svagt för att uppfatta. Senare skulle jag minnas känslan av den kalla andedräkten mot min hud och när jag sluter ögonen kan jag fortfarande se hennes ögon.
På vägen ut från staden som inte bär något namn mötte vi en soldat. Han satt hopsjunken vid en vägg och skrattade högt. V frågade vad han skrattade åt, varken jag eller Bartholome kände för att skratta. "Ingenting," ropade han och skrattade ännu mer. "Vet ni vart ni är på väg," fortsatte han. Vi skakade på våra huvuden och jag sa att vi for dit vi ville för att uppsöka underliga platser. "Ni är på väg hit," svarade han och från hans sida rann det en liten strimma blod genom en glipa i rustningen. Runt honom steg en stank av slagfält och blod och jag tyckte att jag kunde höra ljuden från dem som dog där. Bartholome hävdade bestämt att något sådant aldrig hördes, men han är å andra sidan ovillig att prata om staden utan namn.
På kvällen när jag sov under en bar himmel kunde jag känna flickans andedräkt mot min hud igen. Sedan låg jag sjuk i flera veckor. Den dag var jag kry nog att stiga ur min säng och Bartholome sa att jag verkade frisk och glad igen, men i hans ögon såg jag att jag hade åldrats.
Av Anders Linnard