Jag kom till staden Punz om våren för ett möte med en ung dam som jag råkat se på marknadstorget i Linz. Jag hade frågat biskopen vem hon var och han hade sagt att hon var en Rosa Moralis, vacker men blyg och böjd under sin faders vilja, hennes namn var Christine. Jag trodde honom och försökte att förskjuta alla tankar på henne. Det var omöjligt, under några ögonblick hade hennes bild etsat sig fast vid min närhinna och jag såg henne var gång jag blundade. Trots att jag aldrig hört hennes röst hörde jag henne tala till mig. Bartholome, som aldrig ägt den respekt för det andra könet som jag har, försökte övertala mig att söka upp henne, men jag lät bli.
Natt som dag plågades jag. Jag slutade äta och skriva, mina kinder sjönk in, matsmältningen var ur lag och alla kurer i världen kunde inte hindra min längtan från att tränga ut ur minsta por på min kropp. Jag höll på att dö. Sjukdomarna hopade sig över mig. Fattigdomen slet i mina tarmar. Jag förlorade allt hopp.
En dag när jag gick i min själsliga öken på stadens gator så kom där en vagn. Den stannade framför mig och jag såg upp mot sittplatsen. En hand sträcktes ut och släppte ner några slantar i min och jag såg vem det var, Christine. Hennes läppar ett leende och hennes ögon endast medömkan, för jag såg bedrövlig ut.
Efter vårt andra möte bestämde jag mig för att erövra henne. Jag rusade hem till mitt kyffe. Körde Bartholome, som låg full och utslagen på golvet, på porten. Jag fuktade läpparna med bläcket och jag stängde fönsterluckorna, efter att ha vädrat ut Bartholomes fylleslag och lagt alla tomma flaskor och krus på gården. Jag skrev om dagen och om natten. Hela tiden skrev jag och lackade med aromatiskt lack. Kysste varje brev innan jag lät skicka det till henne och sedan slog jag upp luckorna och väntade på nästa ingivelse och modet att avslöja vem jag var.
Breven skickade jag med Bartholome, av gammal vana ska sägas. Det dröjde inte länge innan kanaljen hade supit upp varje shilling han fått av mig och därmed var tvungen att sälja sina tjänster på annat sätt. Det föll sig så att han blev anlitad av damen i fråga, som ville veta vem som skickade alla brev till henne och det kostade henne mindre än två flaskor rhenländskt vin och en kammarjungfru innan han avslöjade mig.
Vi stämde möte i hemlighet Christine och jag, men för att undvika att fläcka hennes rykte skulle vi träffas i en annan stad. Det blev Punz som vi valde från en gammal karta jag hade på min vägg (räddad ett flertal gånger undan Bartholomes eldningar).
Punz är kärlekens stad. Den är idel gränder, trädgårdar, mötesplatser, balkonger, valvgångar, klängväxter, sängkamrar och stegar. Varje morgon bär med sig dagg och ädel kamp om en ung kvinnas hjärta, varje kväll en solnedgång och kärlekspromenader.
I Punz finns också det som försöker hindra kärleken, men som egentligen bara hjälper den på traven. Kärlekens fiender vars spjut används mot fienden själv. Där finns de svartsjuka äkta männen, ammorna, munkarna, låsen, fäderna allt det som försöker lägga band. Där i Punz möttes vi.
Av Anders Linnard